Rädd... Rädd...

5 dagar kvar tills förvaltingsrätten. Jag önskar mest av allt att vinna där. Vill bara ha hem mitt älskade barn. 
Jag är så otroligt rädd att jag aldrig ska få hem han igen. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan honom. Han är ju mitt allt. 

Var inte rädd. Jag går brevid dig
Kom ta min hand. Jag håller i dig
Här i min famn. Kan du våga tro
Sänk dina murar. Jag ger dig ro

För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har
Och låt mig få bära dig när du är svag
För du betyer allting för mig. Va inte rädd
Jag går brevid dig


ingenting har hänt...

Tiden bara går och går. Men ingenting har hänt. Mitt älskade barn är inte hemma med sina föräldrar ännu. Mitt hjärta blöder fortfarande. All saknad bara svämmar över oss.

Det är 10 månader sedan jag skrev här sist. Min motivation är helt borta. Om 2 veckor är det dags för förvaltningsrätten igen. Soc är fortfarande lika stora svin och skiter fullständigt i att dom har brutit upp en familj. 

Min man skrev i november till åklagaren att om hon inte vet vad hon håller på med så kan hon ta hjälp av rättsliga rådet. Men inget hände. Men i juni bestämde hon säg för att ta hjälp av dom. Och dom kommer troligen vara klara i slutet av september. Alltså missar vi lillens 2 årsdag. Vi får ju dock fira den på umgänget men det är inte alls samma sak som att ha han hemma. Hade åklagaren lyssnat på min man så hade detta varit klart redan.

Jag har försökt hålla mig på humör och styrka för att klara av att gå igenom detta. Men när jag ser min man tappar styrka så vet jag inte längre hur länge jag orkar stå på bena. 
Vi träffar E varannan vecka och då kommer ju styrkan tillbaka men det är ändå så jobbigt att vara utan honom. 

Det så kallade jävla familjehemsföräldrarna blir jag galen på. Dom gör ALLT i sin makt att E inte ska träffa oss nå mer. Hur kan man som människa vilja att ett barn inte ska vara med sina föräldrar?? Dom har ingen aning om vad som har hänt och inte hänt. 

Jag hoppas så innerligt att denna extrema mardröm snart är över. Jag orkar snart inge mera....

Kalas!

Sonen blir i morgon 1 år. Tänk att det har gått så fort. 

Det känns som det bara var någon månad sedan jag blev igång satt på förlossningen. 
Det var 24 timmar med värkar utan att han kom ut. Så tillslut beslöt sig läkarna att ta kejsarsnitt. Och då kom våran älskade kille ut till världen. Vi var världens lyckligaste. 

Och nu 1 år senare firar vi hans första födelsedag i en lokal för umgängen. Inget jag trodde jag skulle få göra för 1 år sedan. Men vi gjorde det så bra vi bara kunde. Hade gjort en egen liten bakelse till E och vanlig tårta till oss andra. Och sen fick han massor med presenter.
Vi hade det roligt och mysigt ändå. Men önskade vi hade haft honom hemma och kunde bjuda hela släkten. 

Men jag ska ha hem han så är det bara. Och då ska det firas och mysa massor.

Jag saknar och älskar dig ♡