krossadfamilj.blogg.se

I februari 2016 fick vi reda på att vi var gravida. Lyckan var total.
Vi hade kämpat i 5 år på att få barn men nu hände det äntligen.
Gravidteten gick bra och vi gifte oss i augusti. I september fick vi äntligen vår efterlängtade son efter
ett akut kejsasnitt.
Han var liten men så otroligt fin.

Han mådde bra hela tiden utom att han var trög i magen och vi sökte om det på bvc.
Fick prova andra ersättningar och det gick bättre.
Men sen en sen kväll när vi skulle gå och sova så vart han medvedslös efter han fick mat.
Jag ringde 112 på en gång och var helt hysterisk och rädd.
Han fick tillbaka medvetandet efter nån minut.
Åkte upp med han till barnakuten och där försvann medvetetandet igen.
Jag fick sitta i samma rum och alla läkare sprang fram och tillbaka.
Jag var så rädd att förlora mitt barn och var nära på att svimma flera gånger.

Sen när han var bättre tog dom han till röntgen. Vi vart sedan tillkallad till intensiven där han låg.
Läkarna tog in oss i ett rum och berätta att han hande en blödning i huvudet och en liten skallfraktur.
Jag hamna i chock och börja spy. Hur kunde min son ha dom skadorna?
Han skulle sedan transporteras till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Vi skulle då få åka taxi efter till solna.
Men när vi skulle åka så stog polisen där och ville prata med oss.
Vi satt oss i samma rum vi nyss hade fått beskedet om skadorna.
Polisen förhörde oss och sedan fick vi åka efter med taxi.

När vi kom upp till Solna så hade transporten gått bra och han låg nu på BIVA.
Han grät när vi kom men vi satt oss med han och då vart han lugnt direkt när han
hörde våra röster.
Vi grät och grät när vi såg vår lilla pojk ligga där med alla slangar och maskiner.

Sköterskan kom och sa att han skulle på en ny röntgen så undertiden kunde få få gå upp
och få vårat rum vi skulle bo i under vistelsen på sjukhuset.
Sköterskan skulle ringa oss när E var tillbaka från röntgen.
Vi hade inte sovit på snart 2 dygn så vi passa på att vila lite på vårat rum.
Men sköterskan ringde aldrig så jag vaknade och skulle gå ner och kolla hur det gick.
När jag kom ut till hissarna så stog det ca 6 personer där. Jag vart stoppad av dom och det visades vara
poliser. Dom sa att vi var anhållna för misshandel.
Jag vart helt chockad och förstog ingenting.

Vi båda vart förda till Solna polisstation och kastades in i en varsin cell.
Jag grät och grät. Hade aldrig varit med om nått sånt här förut.
Fick komma in på ett förhör och dom sa att åklagern i min stad hade begärt oss anhållna
för misstankar om att vi hade misshandlat våran son. ???
Hur kan nån ens tro att vi skulle slå våran son som vi älskar över allt annat.

Senare på kvällen körde dom oss till våran stad och vi fick spendera 3 nätter i en
fyllecell.
På söndagen vart vi båda häktade och fördes då till Karlstads häktet.
Där var vi i 6 dagar innan vi vart släppta. För brist på bevis.

Nu var vi ute och utan våran son.
Nu började kampen om att få honom hem igen.

Vi var på möte på soc och fick veta att jourfamiljen var med han på sjukhuset.
Och dom ville att vi skulle skriva under på en vårtplan att E skulle vara i ett jourhem.
Men vi skrev att vi ej medtyckte. Vi vill ha hem våran son eftersom vi inte har gjort något
och vi kan ta hand om honom själva.

Efter 2 dagar ringer soc igen och säger att han nu är utskriven från sjukhuset.
Äntligen tycker vi. Då menas det med att han mår bättre.

Veckan efter gick vi på ett möte med soc och politiker där vi fick säga varför vi vill ha hem honom.
Fick även reda på att umgängestbegränsningen var upphörd. Vi skulle äntligen få träffa våran son.
1 vecka efter fick vi träffa honom. På 1 månad hade han blivit jätte stor. Han var nu 3 månader.
Vi fick mysa och leka med han i 1 ½ timme.
Han fick även våra julklappar som var till honom.
Det värsta var sen att lämna han och gå där ifrån.
Vi grät när vi gick. Det gjorde så ont i hjärtat.

1 vecka efter det fick vi träffa han igen. Han var så trött och somna i min famn.
Men det spelade ingen roll att han sov,bara jag fick sitta där med han och se hans fina ansikte.

Sen var det dags för en förhandling i förvaltingsrätten i Uppsala.
Vi har ännu inte fått en dom där i från ännu. Men våra advokater säger att vi inte kommer
vinna denna gång. Vi ska sedan överklaga så det blir i högre domstol där vi har större chans att vinna.

Jag hade även D-vitaminbrist innan och efter gravidteten så det är något som kan ge dom skador han har.
Så det är bara att hoppas att rättsläkaren har gjort klart intyget tills nästa förhandling.
Och att det visar sig att E också har brist. För då har vi lättare att vinna.

Kommer återkomma när nånting mer händer.