ingenting har hänt...

Tiden bara går och går. Men ingenting har hänt. Mitt älskade barn är inte hemma med sina föräldrar ännu. Mitt hjärta blöder fortfarande. All saknad bara svämmar över oss.

Det är 10 månader sedan jag skrev här sist. Min motivation är helt borta. Om 2 veckor är det dags för förvaltningsrätten igen. Soc är fortfarande lika stora svin och skiter fullständigt i att dom har brutit upp en familj. 

Min man skrev i november till åklagaren att om hon inte vet vad hon håller på med så kan hon ta hjälp av rättsliga rådet. Men inget hände. Men i juni bestämde hon säg för att ta hjälp av dom. Och dom kommer troligen vara klara i slutet av september. Alltså missar vi lillens 2 årsdag. Vi får ju dock fira den på umgänget men det är inte alls samma sak som att ha han hemma. Hade åklagaren lyssnat på min man så hade detta varit klart redan.

Jag har försökt hålla mig på humör och styrka för att klara av att gå igenom detta. Men när jag ser min man tappar styrka så vet jag inte längre hur länge jag orkar stå på bena. 
Vi träffar E varannan vecka och då kommer ju styrkan tillbaka men det är ändå så jobbigt att vara utan honom. 

Det så kallade jävla familjehemsföräldrarna blir jag galen på. Dom gör ALLT i sin makt att E inte ska träffa oss nå mer. Hur kan man som människa vilja att ett barn inte ska vara med sina föräldrar?? Dom har ingen aning om vad som har hänt och inte hänt. 

Jag hoppas så innerligt att denna extrema mardröm snart är över. Jag orkar snart inge mera....

Kommentera här: