Ingen hjälp...
I onsdags flyttade våran son till ett familjehem. Mådde så dåligt hela dagen,kunde inte tänka på något annat än att han nu ska bo hos främlingar och ska åter igen lära känna nya människor.
Det ända jag vill är att ha hem vårat barn och leva som en familj igen. Det värker så otroligt mycket långt in i själen och ut till huden av all saknad.
Var till soc idag och skrev på fullmakt så familjehemmet kan ta ut hans mediciner. Hon sa då att dom inte kunde erbjuda samtalskontakt. Jag behöver prata om allt vi har varit med om dom senaste månaderna. Men det ända jag kunde få prata om var om min föräldraroll.
Jävligt dåligt då dom erbjöd samtalskontakt sen dag 1 och jag skulle få prata ur mig.
Sitter fortfarande och väntar på rättsläkarintyget som tydligen inte är klar än.
Jag och många fler jag pratar med tycker det känns som polisen och läkare döljer något från oss. Hela processen känns som en stor lögn.
Hoppas på att få någon sömn inatt då jag ligger vaken och tänker och gråter den mesta delen av natten.
Mamma och pappa saknar och älskar dig E,mest av allt på denna jord. Glöm ALDRIG det. ♡♡♡